Vad innebär egentligen förlossningstrauma?
Hur vet jag om jag har upplevt förlossningstrauma?
Varför känner jag som jag gör när alla andra verkar tycka att allt gick bra?

Frågorna om de egna känslorna kring en förlossningsupplevelse är ofta många, och det kan kännas som en djungel att försöka reda ut.

Här kan du hitta information som kan svara på dina funderingar!
Är det något du inte förstår eller om du saknar något, tveka inte att höra av dig

Vad är egentligen trauma?

Många av oss tänker att trauma måste vara något uppenbart, som inte undgår någon att det är en traumatisk upplevelse – men det stämmer inte.

För att förstå vad förlossningstrauma innebär behöver man också förstå vad psykologiskt trauma är – för det vi pratar om när vi säger förlossningstrauma är just ett psykologiskt trauma. Därför börjar vi här.

Ordet trauma betyder helt enkelt skada, och ett fysiskt trauma är alltså någon form av kroppslig skada, allt från ett blåmärke till en livshotande skada.

Psykologiskt trauma

Psykologiskt trauma kan enklast förklaras som en upplevelse av stark rädsla och/eller av att inte ha någon som helst kontroll över sin situation och därmed vara utsatt för fara. Vad som skapar den här upplevelsen styrs inte av den medvetna delen av hjärnan utan en mer ’primitiv’ del som kallas amygdala.
Amygdala styr det autonoma nervsystemet som har som uppgift att skydda oss från skada och död.

På engelska används ofta uttrycket ”too much, too fast, too soon” för att beskriva vad som ger den här känslan av att vara i fara. Det innebär att vårt nervsystem inte kan hantera det som händer på grund av att det sker för mycket, för snabbt eller flera saker för tätt inpå varann, vilket tolkas som ett hot av det autonoma nervsystemet – som kickar igång vårt försvarssystem.

Försvarssystemet

Som nämnt tidigare har försvarssystemet som uppgift skydda oss från skada och död, och det är ett system som finns hos alla däggdjur.
När det aktiveras tar alltså amygdala över och vi har inte tillgång till neocortex som är den ”rationella” och ”intellektualla” delen av hjärnan.

Därför hjälper det inte om vi på ett ”intellektuellt” plan kan se att situationen inte är ett hot.

När försvarssystemet triggas igång så går vi in i någon av våra skyddsmekanismer, vilkas uppgift är att så snabbt och säkert som möjligt ta oss ur den hotfulla situationen -till trygghet.

Vi har alla hört om fight/flight eller kamp/flykt vilket är skyddsmekanismer som är lätta att förstå och se framför sig, speciellt när man sätter det i den klassiska kontexten ”när vi bodde på savannen”.
Men kamp och flykt är inte de enda skyddsmekanismerna människan utvecklat. Det finns lite olika namn och beskrivningar på andra skyddsmekanismer men de vanligaste är (på engelska) fawn och freeze/flop.

Vilken skyddsmekanism som ”kickar in” beror på vem individen är och tidigare upplevelser under livet, tillsammans med hur situationen i stunden ser ut. Vi kan också ”hoppa” mellan dem. Det vanligaste är att vi först går in i kamp eller flykt – vilket kan ske väldigt subtilt – och när kamp eller flykt inte kan ta oss ur situationen hamnar vi i freeze/flop eller fawn.

Dissociation

Freeze/flop och fawn är alltså skyddsmekanismer som tar över när vi inte kan ta oss ur situationen som upplevs som hotfull genom kamp eller flykt, och istället satsar på skademinimering. I freeze/flop och fawn sker något som kallas dissociation – vilket skulle kunna beskrivas som ett emotionellt skydd.
Vid dissociation sker en delvis eller full ”avstängning” av vårt känsloliv och kan ibland också upplevas som en avstängning av vårt ”riktiga jag”. Det kan vara väldigt subtilt där varken vi själva eller någon runt oss märker att det händer, och i andra änden kan dissociationen vara så uttalad att den som dissocierar inte är närvarande i kroppen, vilket inte alltid märks utifrån men kan vara väldigt tydligt.
Vanliga beskrivningar är att se sig själv utifrån eller att vara nån helt annanstans, ibland medveten om vad som händer med en och ibland helt utan en sån medvetenhet.
Funktionen med detta är troligen att minimera den känslomässiga smärtan i stunden men även förmågan att minnas situationen efteråt.

Kvarstående trauma

När man studerat andra däggdjur har man identifierat en cyklisk process som alla vilda djur går igenom efter en hotfull situation.
Förenklat kan man förklara det som att djuret upplever den traumatiska händelsen, försvarar sig eller flyr situationen och när djuret upplever åter vara trygg och säker – att hotet är överspelat – så kan upplevelsen bearbetas och den uppdämda energin släppas ut. Ofta sker det genom kraftiga skakningar, hos en del djur även genom s.k. samreglering (co-regulation) med tex. en förälder. Cykeln är då sluten och traumat bearbetat

För människan, åtminstone människan idag, så kan den här processen inte alltid slutföras.
Orsakerna till att processen inte kan slutföras kan vara flera, men den viktigaste faktorn är troligtvis när man aldrig kommer till att känna sig trygg och säker och därför inte kan bearbeta och släppa upplevelsen. Orsaken till att man inte kommer till att känna sig trygg kan dels vara att det helt enkelt är en pågående situation, som t.ex. att leva i ett hushåll med otrygga relationer, pågående mobbing, att vara krigsdrabbad mm. Men det kan också bero på att ens nervsystem ”fastnat” i freeze/flop eller fawn.

Freeze/flop och fawn är nämligen inte en del av den här cykliska processen på samma sätt som kamp och flykt, och förmågan att identifiera att den hotfulla situationen är över är nedsatt. Dissociationen gör också att vi inte alltid ens är medvetna om vad som hänt vilket gör att det inte går att bearbeta och släppa traumat.

När en traumatisk upplevelse inte kan bearbetas och släppas, blir traumat kvarstående i oss.

Vad innebär det då?
Jo, det innebär att vårt nervsystem tror att vi fortfarande är under ett visst mått av hot, och därför alltid måste vara på alerten och scanna av faror oftare och mer noggrannt än normalt.

Försvarssystemet som är designat för att vara alert men i vila, är istället s.k. hypervigilent – konstant på helspänn.

Längre fram beskrivs exempel på hur detta kan visa sig efter förlossningstrauma.

Vad är förlossningstrauma?

Först och främst – förlossningstrauma handlar inte om VAD som sker utan HUR det upplevs av den födande. Hur trygg eller otrygg den födande känner sig.

Någon som utifrån sett haft en helt normal okomplicerad födsel – kanske den t.o.m. förväntas ha upplevts som fantastisk – kan ha upplevt förlossningstrauma som påverkar livet enormt framåt.

Samtidigt kan någon annan som genomgått en väldigt akut situation som kanske fick allvarliga konsekvenser ha upplevt sin förlossning som stärkande och positiv.

Den enda som kan avgöra hur din förlossning upplevdes är du. Ingen annan kan definiera din upplevelse.

Sårbarheten i födande

När vi föder barn är vi redan från början i ett sårbarare tillstånd än annars rent biologiskt och fysiologiskt.

När kroppen förbereder sig för att gå in i en förlossning så blir vårt autonoma nervsystem mer alert än annars, mer redo att aktivera sitt försvarssystem, helt enkelt för att säkerställa att vi är trygga och säkra när vi föder – att platsen och människorna som närvar upplevs trygga.
Födandet styrs av hormoner som till stor del regleras av det här systemet och därför är väldigt känsliga för huruvida vårt nervystem tolkar att vi är trygga eller inte.

Försvarssystemet behöver också vara mer alert för att vi ska kunna gå in i det som ofta kallas ”labour land” eller födandebubblan, där den rationella och intellektuella delen av vår hjärna kopplas bort för att vi ska kunna vara närvarande i kroppen snarare än i huvudet, vilket är ett tillstånd som skapas av förlossningshormonet oxytocin. Oxytocinet kan flöda då vi känner oss trygga.

Allt detta innebär att vår upplevelse av trygghet v.s. otrygghet – vilket alltså är en helt automatisk avläsning som vi inte kan styra medvetet – inte bara är mer lättpåverkad utan även har en större påverkan än ”i det vanliga livet”.

Exempel på upplevelser av förlossningstrauma

Det finns såklart hur många exempel som helst som beskriver traumatiska upplevelser under förlossning, men här kommer ett urval som kan visa på bredden av vad som kan upplevas traumatiskt:

– Det var ingen som såg mig. Det var personal i rummet då och då, men ingen såg mig. Jag kände mig bara som en i raden.

– När de undersökte öppningsgraden så kändes det så himla obehagligt och jag ville egentligen inte men det var ju dags sa de. Och jag kände mig så himla dum som inte kunde ligga still och bara slappna av så jag bad om ursäkt flera gånger.

– Jag försökte få dem att förstå hur ont jag hade, men ingen trodde på mig. Det var som att jag gav upp. Sen tyckte alla att det hade gått så himla bra men jag trodde ju att jag skulle dö hela tiden, bara att ingen annan såg att jag höll på att dö.

– Helt plötsligt kom det in en massa människor i rummet och alla pratade med varandra men ingen berättade för mig vad som hände eller såg mig i ögonen. De började göra en massa saker och jag kände att jag försvann, jag var inte där i rummet längre utan det var bara mitt skal.

– Det kändes som att jag inte hade något att säga till om, som att det var sjukhuset som bestämde vad och hur jag fick göra saker.

– När jag krystade så höll barnmorskan sina fingrar där.. de bara var där helt plötsligt och jag sa ju sluta, eller jag tror jag gjorde det iallafall. Men hon sa bara att ”jag måste hålla såhär för din och din bebis skull”

– Min kropp var ju inte bra på att föda, först gick den för långt över BF och behövde sättas igång och sen när jag fick värkar mådde mitt barn dåligt och de behövde göra akut snitt. Jag kände att min kropp var farlig för mitt barn.

– Jag kände mig så himla ivägen, jag ville inte ringa på klockan för det kändes som att jag tog upp en plats nån annan behövde bättre, som att de blev irriterade när jag gjorde det. Jag vet att det säkert inte var så egentligen men..

– Det var ingen som visste om vad jag har varit med om tidigare för jag har inte orkat berätta, jag vet hur folk blir och det var inte värt det. Jag trodde jag skulle klara av förlossningen bra, jag vet ju att alla på sjukhuset är snälla. Men jag blev triggad hela tiden, flera gånger så kändes det som att jag var tillbaka igen. Det värsta var när personalen sa ”försök vara still, det gör mindre ont då” för precis så sa han. Då säger min sambo att jag försvann. Ingen annan märkte nåt men han såg att jag inte var där. Det var jag ju inte sen när hon föddes heller, jag minns knappt första tiden med henne alls.

– När jag sa att jag tror bebisen är påväg så sa hon att det var lång tid kvar, jag var ju öppen 5 cm nyss och när jag inte kunde låta bli att krysta så sa hon att jag skulle sluta för att det var dåligt för både mig och barnet att krysta innan det är dags. Han föddes 10 minuter senare och barnmorskan bara låtsades som ingenting av det här hade hänt.

– Mitt barn behövde tas till ett annat rum direkt, jag fick inte ens se innan de sprang iväg och min man försvann också. Jag trodde att hon var död, och det kändes som att jag var ensam i hela världen i det där rummet fast det var nån där. När de kom tillbaka så sa de att min bebis mådde bra men jag vet inte, det tog jättelång tid innan jag trodde på det på riktigt. Jag tror inte att nån frågade nån gång hur det var för mig när de försvann eller hur jag mådde av det sen.

– Jag ville inte följa en del rutiner och blev så ifrågasatt, hela tiden. Tillslut orkade jag inte bråka mer, jag ville ju bara få föda på mitt sätt som kändes tryggt för mig men jag kände mig anklagad för att inte bry mig om barnet i magen och inte vilja det bästa för honom.

Den sociala kontexten

En annan viktig aspekt när det kommer till förlossningstrauma är de normer, åsikter, myter och ”sanningar” vi växer upp och lever med i vårt samhälle. Nedan följer några exempel:

* Vi får generellt inte se och uppleva förlossningar innan vi föder första gången – utom via TV och film och då företrädelsevis mycket forcerade och medikaliserade förlossningar.
* Våra kroppar ses som problematiska från puberteten och ska inte tas hänsyn till – varken under våra cykler eller under graviditeten vilket ger dåliga förutsättningar för att lyssna inåt.
* Generellt låg tillit till den intuitiva och instinktiva kunskapen vi har i oss när det kommer till födande.
* Förutsätts att vårdpersonal vet vad som är bäst för oss och att vi ska överlämna oss i vårdens händer.
* Stark tro att vi behöver vårdpersonal för att kunna föda – att de behöver berätta vad och hur vi ska göra
* Normalisering av medikalsieringen av födandet och synen på graviditet och förlossning som en ”tickande bomb”
* Bristfälligt stöd i förberedelsen inför förlossningen, läggs mycket på individen själv att ta ansvar för detta.
* Trots lagar om delaktighet och informerade val ser sällan verkligheten ut så.
* Stark norm att vi ska vara tacksamma oavsett hur vi upplevt vården och förlossningen.